Jag är tretton år och har precis börjat i sjuan, och bor i en lägenhet i Stan.
Mitt namn är Harald Karlson och jag hade just satt mig i mitt nystädade badkar som var fullt med varmt klart vatten.
Plötsligt hörde jag någon säga:
- Jag heter Fredrik Nilsson, jag jobbar som polis och jag skulle informera dig om att din bror är död.
Men jag brydde mig inte så mycket så jag gick upp ur badet och gick till mitt rum för att göra mig i ordning inför kvällen.
Just då började Gullan skrika
- Vill du ha en rostad macka, jag kan gör en åt dig, frågade Lovisa medan hon satte upp sitt blonda långa hår i en tofs.
Istället för att äta rostat bröd låste jag snabbt in mig på mitt rum. Något kallt kom mot mitt ben och jag ryckte till.
Jag visste att det skulle vara farligt om jag somnade nu så jag försökte hålla mig vaken. Till slut kunde jag inte hålla mig vaken och jag somnade.
I min dröm hade jag varit ihop med i stort sett alla tjejer i min förra klass . Nu stod jag och en tjej i min port och kysstes. Jag var så lycklig.
Plötsligt hörde jag en röst uppifrån balkongen.
När jag öppnade ena ögat lite svagt slogs jag av en illaluktande vägg som fick mig att hoppa ur sängen av förtvivlan.
Dörren öppnades till rummet. Två maskerade män hade brutit sig in och skrek:
- Det här ett rån. Ner på golvet!
- Vad ska vi göra nu, sa jag till Cimon och Gullan som hade kommit in i rummet.
Vi får väl fortsätta vidare till New Mexiko, svarade Cimon.
Vi skyndade oss först till det stora trädet vid den lilla sjön Tårtfisk och satte oss för att ta skydd mot rånarna. Nu blev det lugnt och trevligt minsann! Men det varade inte länge.
Plötsligt ser Cimon, Gullan och jag att en tjej puttar ner Emilia på marken och så börjar de sparka och slå på henne, man hörde henne skrika ”SLUTA! Och AJ!”
Då kom deras fröken och samlade alla elever och berättade info.
Nästa dag i skolan när vi hade matte lektion kunde vi inte koncentrera oss alls. Vi bara tänkte på de båda rånarna som vi hade sett två gånger. Nu kände vi oss bara mer orolig för att något skulle hända, jag satt och kollade på klockan. Det var bara 10 min kvar och det var tyst i klassrummet. Man hörde bara ljudet av pennor när alla satt och skrev .
Jag hörde hans fotsteg gåendes fram genom den mörka, och aningen dystra korridoren. Då gick jag ut ur klassrummet. Jag visste att det han skulle säga skulle förändra mitt liv.
Roboten som hade krigat mot människorna i många år kom emot mig. Jag visste att hans krig inte hade slutat.
Roboten såg sig omkring och fick syn på en vacker liten myra!
Jag blir ju alldeles hungrig av att se på den vackra myran, sa Robot-Bengt.
Robot-Bengt tog med mig ut på gården.
Det var helt fantastiskt. Det var en ankflock som var gula men det var något speciellt med dem . De trampade inte ner mig och gick på mig som alla andra gjorde. De flög över mig istället. Dom hade verkligen hjärtan av guld!
Vad hände sedan? Vem vet? Det vet vi lika lite om som er framtid. En sak är säker! De människor som du möter som har ett hjärta av guld ska du vara rädd om. Du behöver dem lika mycket som de behöver dig.
LYCKA TILL!
Inlägg
